Sjöfarten på Vättern 

Lite historia

Vattnet var i äldre tider den bästa färdvägen. Det framgår tydligt av bosättningsmönstret längs våra kuster, insjöar och älvar. Med segel- och roddbåtar uppehölls handelsförbindelser vida omkring. Dessutom bidrog fisket till livsmedelsförsörjningen och gav intäkter för inköp av förnödenheter nödvändiga för livets uppehälle.

Tidig sjöfart på Vättern

Sjöfarten på Vättern går tillbaka ca 5000 år i tiden. Hällristningarna i Hästholmen berättar om dåtidens primitiva farkoster och när munkarna började bygga Alvastra kloster år 1143 åtgick stora mängder sten. Dessa hämtades från närbelägna Borghamn och från ön Stora Röcknen.
Hästholmen blev i och med Alvastramunkarnas seglationer ett handelscentrum i Vätterbygden.

Gustav Vasa reformerade inte enbart kyrkan i vårt land utan även sjöfarten. När Gustav Vasa ville förstärka gränsen mot Danmark genom byggandet av slottet i Jönköping, anmodade han även byggandet av en hamn i anslutning till slottsbygget, till hjälp för båtar och skutor. Slottet och första hamnen brändes 1567 av en dansk här, för att år 1593 börja återuppbyggas igen. Hamnen förstärktes genom att man byggde två pirarmar av sten parallellt ut i Vättern, och Munksjöns utlopp, den s.k. kanalen breddades och vid nuvarande Östra torget anlades den s.k. fyrkantiga Jönköpings hamn 1837 hamnen med en yta på ca 16 000 kvadratalnar, ca 5 600 km2. Under drottning Kristinas tid påbörjades uppförandet av Kristinakyrkan, och för ändamålet anlades en brygga ut i Vättern. Kyrkan ägde en egen pråm för kalkstens- och lertransporter. År 1737 när den stolta Vasaborgen, Kungaslottet, från stormaktstiden på bara några timmar brann ner, förlorade Jönköping sin betydelse som sjöfartsstad. Göta kanals öppnande på västgötasidan år 1822 bröt vätterbygdens isolering och med Göta kanal ökade välståndet. Man kunde nu segla västerut mot havet, där nya exportmarknader fanns och nyfikenheten på omvärlden var stor. Vättersjöfarten började lite trevande, fortfarande rådde Tidig 1800-tals Jakt i Borensbergs slussar naturahushållningens principer.

Jönköping erhöll år 1823, 48 stycken båtbesök, där de flesta var s.k. Råbockar lastade med limsten. I mitten av 1800-talet började stadens industri expandera med bl.a. export av tändstickor och textilier. År 1896 kulminerade sjöfarten på Jönköping med besök av 535 segelfartyg och 1084 ångfartyg, staden hade ett eget sjömanshus med 77 fartyg inregistrerade, 6 sjökaptener och 150 sjömän inskrivna. År 1846 hörde två hjulångare, en propellerångare och 8 segelfartyg hemma i staden. Passagerar-ångare gick två gånger i veckan till Stockholm under den isfria tiden och anlöpte flera hamnar i Vättern för att ta upp passagerare.

Olika båttyper i Vättern

Det var många olika båttyper som under åren seglat på Vättern, allt från den tidigas Öbolankan till Vätterskutor och Kanalångare. Den s.k. Vättersnipan är väl mest känd för oss, en snipa som snabb kunde skifta från segel till rodd, kunde dras upp på land vid dåligt väder. De sjövärdiga stävsniporna passade Vätterns ofta brytande sjöar, var lättrodd och vakade bra i sjön. Många ångbåtsbryggvakter drygade ut sin minimala lön med att bygga snipor och de fick ofta namn efter sin upphovsman; Edstrandare, Thelinare, Strandbergare, duktiga båtbyggare här från Skärstadbygden.

Andra båttyper som användes var Storbåtar, Slupar, Galeaser, Jakter, Skonert och senare ångbåtar där s/s Motala Express, nu i Stockholm och s/s Trafik i Hjo är mest kända tillsammans med s/s Per Brahe som tragiskt förliste utanför Hästholmen vid en svår höststorm 1918.

Sluparna och Galeaserna var Vätterns vanligaste båttyper, där slupen snabbt blev den vanligaste då den visade sig lätt att anpassa till särskilda farleder och till de enskilda skepparnas ekonomi. De var oftast inte mer än 12-13 meter och kunde lasta va 20 ton, tillräckligt för en familjs uppehälle, men kunde det förekom slupar upp mot 20 meter som då krävde 3–4 mans besättning. Det var ca 700 fartyg som kom att höra hemma vid olika platser i Vättern under 1800–1900-talen, en mycket hög siffra.

Stenroddarbåten eller ”stenkojsare,” Vätterns minsta fraktseglare var en grundgående båt med inriktning på att kunna lasta sten (klappersten), som togs upp från Vätterns botten med långa klotänger. Stenkojsarna var goda öppna sjöbåtar, lastade mycket och var ofta behjälpliga vid lastning och lossning av de större skutorna som låg på redden, innan bra hamnar fanns. Jönköpings hamn var klar 1836 och Huskvarna brygga 1891. (Gränna torg är belagt med sten som stenkojsarna hämtade på Vätterns botten och även många dammiga grusgator fick stenläggning på detta sätt innan det förbjöds p.g.a. strandskadorna.)

Det var många hamnar och bryggor, 63 stycken, som fartygen angjorde i Vättern. De flesta var koncentrerade till västra och norra sjön där även fartygsbyggnationen var stor. Askersund, Karlsborg, Motala, Ödeshög, Hjo, Gränna, Huskvarna och Jönköping var stora hamnar.

Även de mindre bryggorna spelade en betydande roll för olika laster, som sten, sand, tegel, kubb, ved, hushålls- och jordbruksprodukter m.m. På den östra sidan mellan Jönköping-Gränna var bryggorna Huskvarna (Rosendala), Hanefors, Edeskvarna, Fingals, Gudmundsryds, och Röttle brygga betydelsefulla för bygden. Bryggorna har under åren farit illa av Vätterns vågor och kraft men man kan på flera ställen se lämningar från dessa bryggor.

När landsvägstrafiken fick stort genomslag för transporterna så påverkades framförallt de sjögående transporterna stort, även tågtransporterna på de mindre och kortare sträckorna.

De sista skuttransporterna var nog de som Munksjö Pappersbruk AB gjorde, fartygen Munksjö I-III som bl.a. seglade pappersmassa från Aspa till Munksjö Pappersbruk, samt några sandtransporter till olika kusthamnar. Flera av Vättersjöfartens fartyg gjorde utländska hamnanlöp så långt bort som Nederländerna, England, Tyskland och till de nordiska länderna.

Idag finns det inga seglande skutor kvar i Vättern. På kusten finns några skutor och skepp som seglas som ”skolskepp” eller som ett fint kulturarv, Ett seglande kulturarv väl värt att bevara!

Mitt intresse för båtar, sjöfart och skutor började när jag som ung och fick möjlighet att hjälpa Stig Jonsson hem med kostern Ullan från Östersjön genom Göta kanal till Jönköping. Ullan var en liten Getterö-koster där framdrivningen först var med hjälp av segel och åror, senare med en 1-cylindrig bensinmotor.
– Thor-Björn Lund

Intressant film om Väner-Galeasen MINA,s äventyr i Vättern del 1-4
https://www.youtube.com/watch?v=KLUAwYOwYe8

Källförteckning: Texter och bilder från boken ”De seglade på Vättern” av Yngve Malmqvist
Bilder från Jönköpings Posten 19 januari 2019.