Vättern är en gravsänka som bildades för ca. 400–500 miljoner år sedan genom en geologisk förkastning i berggrunden längs den östra sidan. Under flera miljoner år har Vättern och dess omgivningar täckts av tunga landisar och hav. Det tre km tjocka istäcket tyngde ner hela landskapet. Efter isens avsmältning började den nertyngda marken att höja sig igen. Landhöjningen har pågått sedan dess och påverkar fortfarande Vätterns stränder. Vid den senaste istidens slut (för ca. 10 000 år sedan) var Vättern en vik i det salta Yoldiahavet, som stod i kontakt med Västerhavet via en förbindelse via nuvarande Askersund.
När landet höjde sig och Yoldiahavet försvann fick Vättern sin nuvarande form. Än idag pågår landhöjningen. Det gör att sjön fortfarande kantrar söderut, med ca. 1–2 mm per år. I utloppet vid Motala ström är Vätterns vattennivå konstant, medan den stiger långsamt i Jönköping längst i söder.
De djur som än idag finns kvar efter istiden, alltså blev instängda i Vättern, kallas ishavs- eller glacialrelikter. Bland dessa finns flera små kräftdjur, t.ex. Pungräka (Mysis relicta), Vitmärla (Pontoporeia affinis), Skorv/spånakäring (Mesidothea ento mon) och fiskarna Vätternröding, Nors och Hornsimpa.
En unik sjö
Vättern är näringsfattig och mängden levande organismer är mindre än i andra sjöar, men mångfalden är stor. Och räknar man livet per kvadratmeter sjö yta finns här gott om liv. Den vattenfyllda skrevan mitt i Götaland är märkvärdig även med andra mått, storleken; 135 km lång, 30 km bred på det bredaste stället, det klara vattnet och de imponerande djupen, djupast söder om Visingsö, 128 m. Och följaktligen en väldigt stor vattenvolym, 74 kubikkilometer.
Vättern har en unik fauna genom att den har små likheter med faunan i andra svenska sjöar och vattendrag samt att Vättern innehåller arter som i övrigt bara påträffats i syrerika forsande vatten (främst norrländska). En forskargrupp upptäckte till exempel vid sekelskiftet en för landet ny dagsländart (Caenis beskidiensis) och förekomsten av flera rödlistade arter i Vättern bidrar i hög grad till den unika faunan. Flera artkonstellationer i Vättern hade en norrlandskaraktär som forskargruppen inte funnit i andra syd- eller mellansvenska vatten. Vättern är som en djup fjällsjö placerad i södra Sverige, med ett pH-värde kring 8, vilket gör den mycket motståndskraftig mot försurning.
Vätterns fiskar
Vättern hyser hela 31 fiskarter, med rödingen som den mest “exklusiva”. Rödingen som kräver kallt och klart vatten, är sjöns symbolart, den ultimata representanten för sjöns unika ekosystem. Den är en känslig art som har försvunnit från många andra svenska och europeiska vatten, men här finns den kvar i ett sydligt bestånd. Rödingen är en naturlig art i toppen av näringskedjan och så länge den lever gott kan man på goda grunder anta att sjön har en god biologisk hälsa. Om rödingens föda kan konstateras att glacialrelikterna Pungräka och Vitmärla är helt dominerande för fiskar i spannet 20–29 cm, medan i storleken 30-39 cm har rödingen övergått till att leva av Nors.
Över 40 cm blir fiskdieten ännu mera utpräglad ju större Rödingen är och Nors, Siklöja och Storspigg blir den helt dominerande födan. Norsen, den lilla istidsrelikta laxfisken, är den vanligaste fisken i Vättern, liksom i många andra stora sjöar i Mellansverige. Som nummer två räknat i antal fiskar kommer Storspiggen och därefter Siklöjan.
En annan unik art för Vättern är Harren, också den en laxfisk, främst hemmahörande i norrländska vatten. Linne´ gav 1758 Harren dess latinska namn Thymallus thymallus, som syftar på att den som levande/färsk sägs avge en svag doft av timjan. I boken “Vättern-fisk och fiskare” (Carl-Axel Fall, 2018) finns ett kapitel om Harr, där författaren intervjuar Skövdebon Mikael Hedin, sommarboende en mil norr om Gränna. Mikael, en minst sagt hängiven harrfiskare, har i över 40 år fiskat Harr och sett hur harrbestånden gått upp och ner. Runt sekelskiftet var fisket bra, men 2003 var “paradiset” förbi, 2007 var det katastrof. Men det tog sig, idag är beståndet tyvärr åter tunt. Den heta sommaren 2018 var säkerligen oerhört stressande för harren. Andra orsaker enligt Mikael, kan vara signalkräftans expansion och eventuellt skarven.
150 ton krypande guld
Förr fanns det flodkräftor i sjön. De vandrade ut från bäckarna men blev aldrig särskilt talrika i sjön. Kräftpesten (en mikroskopisk algsvamp) slog ut flodkräftan i mitten av 1960-talet. Samma sak har hänt i alla våra stora sjöar. Första utsättningen av signalkräfta gjordes 1969 i norra Vättern, men resultatet blev klent. Enskilda fastighetsägare fortsatte med utsättningar lite här och var. Signalkräftan spred sig sakta. Under 1990 talet började fiskare få allt mera signalkräftor som bifångst vid nätfiske. Något höll på att hända. Bara några år senare levererade yrkesfisket (i Vättern finns drygt 20 registrerade yrkesfiskare) 100 ton. Eftersom amatörfiskare beräknas fånga ca. 50 ton är den årliga totalfångsten av signalkräfta ca. 150 ton. Fiskets inriktning har alltså förändrats markant under senare år. Tidigare riktades fisket mot sik och röding, men idag utgör i stället signalkräftan den viktigaste arten för fisket och står för närmare 90 % av fiskets totalinkomster i Vättern.
Notfiske och fiske från lake koja
Fiske med not var vanligt vid Vättern förr. Metoden gick ut på att man rodde ut från stranden, till exempel vid “rasterna”, ett strutformat nät, som man sedan rodde in tillbaka mot stranden i en vid halvcirkel. För att kunna hala in denna strut, som kunde väga “multum” beroende på hur mycket fisk som fångats i struten (+ ev. stenar, kvistar från botten) hade man fäst linor i början och slutet av noten. Dessa linor, gjorda av pianotråd, var fästade på land i s.k. notrullar/notarullar, som låg i s.k. vindstolar/vinnstolar. Vid var sin vinnstol stod en person och vevade upp pianotråden (som kunde vara 500 m lång). För att slippa höra gnisslet som uppstod mellan trä och pianotråd kunde man lägga en snigel emellan……!
På sträckan Gränna- Huskvarna fanns det totalt 24 s.k. notarätter, som platserna kallades där man drog not. Visingsö hade ytterligare 9 dylika notarätter. Själv hade jag förmånen att få uppleva notfiske fyra- fem gånger med levnadskonstnären Göte Lagervall på Gunneryds rast på 1990-talet (en gång cyklade jag ner med en skolklass från Ribbaskolan i Gränna, som fick uppleva ett historiskt fiske, som gav mat på bordet i många Ölmstadstugor under 1800- och halva 1900-talet.
Jag läser ur “Notbok” (skriven av Lena Claesson och utgiven av Biosfärområdet Östra Vätterbranterna) om en rekordfångst vid Jungfruhamnen nedanför Vistakulle i slutet av 1950-talet, på hela 1500 kg (!) siklöja i ett drag.
Ett annat historiskt vätterfiske, som speciellt öborna har idkat under isvintrar, är lakamete med ett speciellt fångstredskap kallat kräckla/kräggla, som är en “ryckkrona”, dvs. ett huggredskap bestående av ett sänke med minst 12 huggkrokar. Vanligen agnades lakekräcklan med Nors. Fiskaren högg ett hål i isen och placerade ett litet skjul, “lakakojan” (liknar ett utedass) över hålet. I kojan fanns en sittbänk för fiskaren och en kamin att värma sig vid. Genom hålet i isen släpptes lakekräcklan först ned till sjöbottnen och med ett par rörelser åt sidorna med “nickepinnen”, i vilken linan var fäst, kände man att kräcklan stod rätt. Med hjälp av pinnen ryckte fiskaren kontinuerligt i reven så att blänkena glittrade i vattnet. När fiskaren kände att en lake var framme och nosade på betet, ryckte hen snabbt upp reven så att laken fastnade på de hullingförsedda krokarna. Även detta fiske fick jag + vår son Gustav vara med om, isvintern 1994, åter med Göte Lagervall som kunnig mentor. Det var speciellt att kunna sitta i t-shirt och “pimpla” lake och känna värmen och höra elden brinna i den lilla kaminen.
“Det Vättern tar släpper den aldrig tillbaka” är ett gammalt uttryck i bygden. Tyvärr kom detta att stämma, då Göte, min svärfars kusin, drunknade under en fisketur vårvintern 2006, och han förblev i sjön. Några år innan, hösten 1999, drunknade Nils “Nisse” Englund, min svärmors kusin, som var den siste kände fiskaren vid Ölands rasta. Han dog också på sin post, dvs. under en notdragning.
Text och foto: Lars Genberg