Den mest säregna skeppstypen på Vättern var den s k Råbocken. Denna öppna båttyp, med sitt råsegel, minner oss om vikingarnas långskepp.
Råbockarna tilltalar vår fantasi, inte minst genom det tragiska slut de sista fick under adventsstormen 1871.
Råbocken ses gärna som den felande länken mellan vikingarnas båttyper och våra, men det stämmer knappast. Med undantag för råseglet, som var det enda seglet i Norden fram till 1600-talet, har båten ingenting gemensamt med Järnåldern. Ännu så sent som vid 1700-taIets början var, enligt Dahlbergs Svecia, snedseglet sällsynt.
Hargepesar och Kalkjöddar
Säkert var det en båttyp som togs fram för tunga transporter på ett relativt stort vatten, någon gång under eller 1500 hundratalet. Bönderna kallade sina båtar för ”Råbockar”, troligtvis för att de hade råsegel, men folk rumt Vättern kallade dem ofta för Hargepesar. I Jönköping kallades de även för Kalkjöddar.
Råbockarna beskrivs utförligt av C Lemchen i ”En försvunnen uråldrig båttyp” ur Från skog och sjö” nr 6 och 7 1914. övriga författare har haft Lemchens uppsats som källa och ingen annan har heller skildrat decemberolyckan så levande. Lemchen minns sin skoltid i Jönköping på 1860-taIet då det brukade komma in egendomliga skutor riggade med enbart råsegel och alltid med en last av kalksten. De seglade i eskader om 5-6 st och kom ofta länsande i hård vind. Att det alltid gick bra förvånade många sakkunniga, ty båtarna hade endast ett fribord på 40 cm och var helt öppna om man undantar en liten kajuta i aktern och ett litet kabelgatt i fören.
Kalkstenen eller limstenen som folk kallade den brändes till kalk i limugnar vid Munksjön eller forslades på landsväg till masugnarna, främst i Taberg, där den använts vid tackjärnstillverkningen.
Vid Vätterns norra del, där slörgården upp mot Askersund börjar ligger Harge by. Till byn hör några kalkstensfyndigheter. Bönderna bröt stenen på vintern och körde ner den till stranden för att sedan på sommaren själva segla ner den till Jönköping. Som returlast tog de tackjärn eller järnmalm till olika Vätternhamnar, bl a Domsand Motala Askersund. Dessa trasporter sköttes så att byn var indelad i lag. Laget underhöll en skuta, ett slags roslag alltså. Ursprungligen var lagen 8 st. Skeppen byggdes av byns egen byggmästare som ledde nybyggen och reparationsarbeten. Byggmästaren erhöll betalning, mat och handräckning enligt urgammal beräkningssed. Gårdarna vävde själva sina segel av hemmavuxet och hemmaspunnet lin.
Varje gård vävde sin våd, vilket gjorde att seglen fick ett mycket brokigt utseende. Byns smed smidde ankarkättingen med långa länkar av gammal modell.
Endast ankarna var utsocknes, troligtvis från Aspa bruk.
Råbocken var byggd på klink med breda bord. Den var öppen, utom den lilla kajutan med eldstad och ett litet kabelgatt i fören, längden var ca 18 m och bredden ca 6 m. Lastkapaciteten var ca 70 ton. Masten stöttades med för och akterstag samt tre stycken vant på vardera sidan. Rån hölls intill masten med hjälp av en g k surk av björk.
Bra undanvindsseglare.
Besättningen på två man uttogs alltid bland bönderna själva, eftersom det patriarkaliska sätt på vilket seglationen bedrevs, gjorde att inga andra än de behärskade seglingstekniken. Råseglarna var huvudsakligen undanvindsseglare, och man väntade säkert på lämplig vind för nedseglingen till Jönköping. Enligt Lemchen skedde en sådan resa normalt på 7-8 timmar. Det skulle betyda att Råbocken seglade med en snittfart på 9 knop, eftersom sträckan är 65 Nm. En sådan resa är säkert möjlig under extremt goda förhållanden, men en normal fart på ca 5 knop är mer trolig.
Ett rätt skuret råsegel strävar uppåt och lättar båten. Det var en uppskattad egenskap, och det är samma effekt man får med en modem spinnaker. Man kunde även bidevindsegla hjälpligt med råseglet. Vid sådana tillfällen litsades stående liket till förstaget.
Vid mitten på 1800-talet minskade behovet av kalksten från Harge p g a ändrade metoder vid tackjärnstillverkningen. När järnvägen kom kunde Jönköpingsborna köpa billigare kalk från andra ställen. Råbockarna började i och med detta bli överflödiga. Flera lades upp och en del ändrades till pråmar eller förbyggdes till slupar. De råbockar som förbyggdes fick en ökad lastkapacitet när de fick däck, Nu kunde de lasta ca 90 ton och kunde sättas in på andra frakter.
Höststormen i advent 1871
På hösten 1871 återstod endast 4 st Råbockar, Elgen Styrbjörn, Snäckan och Norden. Dessa hade i sista veckan av november tillsammans med slupen Orion gjort en av de vanliga resorna till Jönköping. På fredagen hade man begivit sig på hemväg, Det var svag bris och på kvällen stillnade vinden ut vid Svedudden. Styrbjörn och Orion som hade kommit en bit före de andra hann in till Hjo. Först ämnade Styrbjörn och Orion ligga kvar i hamnen efterson vinden var så svag, men de lockades ut av Sveduddarna som kom drivande för en svag sydlig vind. De fem skutorna knopade ihop sig för att inte komma ifrån varande. Det var ju senhöst och sikten var dålig. Den äldste skepparen, som räknades som eskaderchef ropade: ”Nu ankrar vi och seglar hem imorgon. Vi är ju så gott som hemma. Eftersom vinden var sydlig och nästan alltid är så på nätterna i Vättern (nattsunna) så ankrade man på Stora Rökneöns nordsidan. Ett efter ett kom fartygen upp och ankrade tätt under land. Snäckan som var sist ankrade längst ut på nocken av udden. Detta blev Snäckans räddning. Temperaturen sjönk hastigt till omkring minus 10 och plötsligt slog vinden om till nordlig ”som släppt ur en säck” Råbockarna hade ingen möjlighet att segla sig fria från land och när vinden under nattens lopp ökade till en av de svåraste stormarna under 1800-talet, drevs alla skutorna upp på land och slogs sönder. Alla utom Snäckan som hade turen att gå fri från udden och drev ut i sundet mellan öarna, Där under hjälpligt skydd land kunde hon ankra och red ut stormen.
På Röknens nordsida är vattnet grunt och männen lyckades ta sig i land.
Alla utom en man från Orion som man senare hittade ihjälslagen i lastrummet. Han hade följt med som passagerare till Jönköping för att köpa ett skeppsur. Detta skeppsur räddades och fanns att beskåda i Harge. De övriga männen strapatser var inte slut med detta. Alla var utmattade efter nattens mödor, därtill genomblöta och stelfrusna. Vägen genom skogen upp till en gård var täckt av djup snö, men under dagens lopp lyckades den ena efter den andra släpa sig upp dit. På gården bodde en skogsarbetare Dahlgren med sin syster. De gav de skeppsbrutna all möjlig hjälp och de gav sig ut för att leta upp och släpa hem de som inte själva orkade kravla upp till huset. Det var redan kväll när den sista av männen hade räddats inomhus.
Det tog mer än en vecka innan männen repat sig tillräckligt för att kunna fraktas till sina hem. Endast två av dem repade sig fullständigt.
Den ena var Gustav Engdahl som har berättat om Råbockarnas sista färd för Arthur Larsson i Källebäcken och genom honom har jag fått höra historien. Gustav Engdahl var skeppare på Snäckan vid olyckstillfället.
Alla Råbockar var inte borta. Tre som vi känner till är Rictor, Victoria och Snäckan. Rictor är idag galeasriggad och ligger i Stockholm. Hon var byggd som Råbock i Harge 1843 och torde vara en av våra äldsta skutor.
Victoria undkom olyckan 1871, men förliste i Vänern den 29 okt 1935.
Snäckan är byggd i Harge, byggnadsåret är okänt, men hon förbyggdes till slup 1872. Efter många ombyggnader och skiftande öden slutade hon sina dagar år 1965 vid Söder Mälarstrand i Stockholm.
Av ovanstående framgår, att Snäckan undkom olyckan. Hon uppges vara byggd i Harge, men byggnadsåret är okänt. Under 1872, året efter katastrofen, ombyggdes hon vid Harge och riggades som slup. Som ägare anges en J Andersson i Hammar. 1885 förbyggdes hm på nytt, nu på kravell. Den 21 dec 1894 registrerades Snäckan på Carl Johan Nyman m.fl. i Askersund. Reg,nr blev 2081. Någon gång på 1890-talet såldes skutan till G O Karlsson Igelsby.
1901 förbyggdes hon i Askersund och omdöptes till Svea. I maj året därpå såldes hon till J U Jonsson m.fl. Harge sedan kapten Karlsson avlidit. I februari 1905 köptes Svea av AB Grenna Sandsten Grenna och i maj kon hon till Huskvarna Trävarubolag i Huskvarna. Två år senare köptes skutan av Axel Kindbom, Karlsborg med hemort i Rödesund.
Motorernas intåg i seglande båtar
Angående första motorn skiljer uppgifterna sig. Arthur Larsson på står, att hon fick en 15 Bolindermotor redan 1915, andra källor anger året 1917. Vintern förbyggdes Svea i Sjötorp och omriggades sam tidigt till galeas. Hon fick också ny motor, en 40 hk June Munktell. June Munktell-motorerna tillverkades i Jönköping (1906-1966) och skilde sig från Bolinder-Munktell.
Under 1942 ingick Carl Axel Kinbom som huvudredare, innan Svea i april 1944 överfördes på Axel Kindbom AB i Rödesund. År 1954 såldes Svea till Sven Ulrik Lindberg i Stockholm och två år senare övertogs skutan av dennes hustru Verna Qvira Kristina Lindberg. 1958 såldes Svea på nytt, nu till A Parm m.fl. Hon omdöptes till Snäckan med hemort i Stockholm. Den gamla råbocken hade blivit lustfartyg. 1961 såldes hon till en dansk medborgare, vilken dock var bosatt i Stockholmsområdet. Hon omdöptes nu till Dan Viking och hette också ett tag Betseba. Vintern 1964—65 sjönk skutan vid Strandvägen, där hon mestadels legat. Hon bärgades igen och flyttades den I8 april 1965 för egen maskin inom området. Hon var då helt namnlös. Detta torde ha varit sista gången hon var i något som liknar fart. Sommaren 1965 sjönk hon vid Söder Mälarstrand och där torde resterna ligga kvar, såvida inte Stockholms stad forslat bort dem. Man kan inte annat än beklaga detta. Snäckans skrov hade varit värt att bevara. Det fanns tre eller fyra bottnar i skrovet, från olika epoker i hennes karriär. Men nu är det försent.
Viktoria
En tredje råbock slapp undan katastrofen år 1871. Hon hette Viktoria och var byggd 1860 i Hammar av ek och fur på klink. Hon hade redan innan 1871 blivit till slup. På 1890-taIet ägdes hon av O Wallin i Heldaholm. Han lät förbygga slupen 1896 på hemorten. 1906 inköptes Viktoria av Axel Kindbom m.fl och förbyggdes samma år i Sjötorp. Skeppslistorna anger hemorten till Karlsborg, vilket låter osannolikt, eftersom Kindboms övriga skutor hade Rödesund i aktern. Viktoria fick motor redan 1916. Två år senare såldes hon till skepparen Axel Martin Gustafsson i Jönköping.
År 1932 riggades hon om till galeas vid Sjötorps varv.Den 29 okt 1935 var det slutseglat för Viktoria. På en resa Norsholm Henån med trä förväxlade skepparen en ballongprick, varför skutan med full fart rände på Blackans grund i Vänern mellan Mariestad och Lidköping.
Insamling till utblottad kapten
Viktoria gled av grundet, men drev redlöst på ett annat och sjönk där. Gustafson blev helt utblottad vid olyckan, men man igångsatte insamling för honom i Jönköpings Posten och våren 1936 kunde han för de Insamlade medlen inköpa en ny skuta, Irene. Till sist skall närmas att Viktoria fick reg nr 4211.
Ricktor tilldelad reg nr 1288 torde ha seglat gin sista säsond som. Råbock år 1869. Från 1870 till 1874 stod hon under ombyggnad till slup i Harge där hon också ursprungligen var byggd. Något byggår känner man inte till.
På 1870—talet ägdes Ricktor av D Danielsson Harge, vilken hemort han på 1880—talet ändrade till Jönköping. 1887 förbyggdes skutan på nytt. År 1894 inregistrerades hon och tillhörde då Carl Johan Carlsson i Jönköping. Den 16 april 1908 förvärvades Ricktor av Axel Kindbom m.fl. och fick hemort i Rödesund. 1923 motoriserades hon och vintern 1938-39 blev slupen ombyggd till galeas i Sjötorp. I juli 1942 blev C A Kindbom huvudredare och i början av 1943 övertogs hon av Axel Kindbom AB. 1958 såldes Ricktor till Verma Elvira Kristina Lindberg Stockholm, och två år senar till M A Lundgren Norrtälje och ändrades till lustfartyg med namnet Sjöhäxan. År 1963 övergick äganderätten till Torsten Dahlin i Stockholm. Officiellt heter hon ännu Sjöhäxan, eftersom intet namnbyte har meddelats via fartygsregistret.
Brevikaprästen Kalle Jonsson
Emellertid sågs hon i fart både 1967 och 68 som Ricktor. I en nattsunnanvind kom Ricktor drivande en morgontimma. Hon erbjöd en ståtlig syn. Högt riggad slup med lite fylle i seglen. Ricktors skeppare var Kallé Jonsson, en hedersman av den gamla sorten och mycket fin sjöman. Han brukade dock allmänt kallas för ”Brevikaprästen” på grund av sitt uttryckssätt, vilket var av den sorten som vanligt folk brukar förstå bäst.
Arturs far och Kalle var goda vänner. Seglatsen gick inte fort så far och son blev inbjudna ombord på morgonkaffe och pratstund, Att det blev en för tioåringen oförglömlig stund kan man lätt förstå.
Vid den nordliga oktoberstormen år 1921 låg Ricktor för ankar på redden i hemmahamnen Brevik, som är en vik mellan Karlsborg och Hjo. Hon hade last av kubb med hög däckslast. Skeppare Kalle var i sitt hem för att hjälpa till med julslakten. Stormen kom mycket hastigt med pålandsvind. Skeppare Kalle fick hjälp av sina båda söner som gick med ombord. Skutan låg för ett ankare varför det andra också stacks ut. Ombord på Ricktor bidade man sedan tiden an till fram emot midnatt då stormen tilltog i styrka. Kakelugnen lossnade och skutan satte så hårt i sjön att klyvarbommen höll på att ta under ankarkättingarna. Något måste göras. De tre männen beslöt att försöka segla sig klara. Storseglet sattes och klyvaren gjordes klar. När det var gjort vaktade de på ankarkättingarna till det ögonblick där blev slack på kättingarna varvid skrovet fick upp styrfart samtidigt som seglen fylldes, varpå man stack ifrån sig ankare, resonerade man som så, att det gjorde detsamma om de blev vrak för segel eller för ankare.
Emellertid gick hon klar reven och så länge stod seglen, men stormen ökade i styrka och därtill kom en snöby. Storseglet blåste ur liket och klyvaren gick samma väg (skutan hade stående gaffel)
Toppseglet skotades därefter ut, men också det blåste ur. För tom rigg, med hög däckslast försökte man således länsa undan med Ricktor. Inga ankare, inga segel och orkanartad höststorm med snö. Hade ankarna funnits kvar hade hon möjligen gått i lä under Visingsö och ankrat upp, Att nå Jönköpings hamn var för de ombordvarande lika omöjligt som att nå himmelens stjärnor. Risker måste tagas och risker togs. Ricktor länsade för den tomma riggen i mörker och tilltagande snöstorm. Skeppare Kalle kände sin kust och beslöt försöka på Hjo som hade delvis lä. Och klarade sig in gjorde skutan, med gott sjömanskap förenat med tur och utomordentlig skicklighet, fast riktigt hur kommer aldrig att kunna förklaras. I hamninloppet såg de emellertid att hamnen var fullpackad med vinddrivna skutor. Återigen fattade Kalle ett snabbt och klokt beslut i det han föll av och satte sin skuta på en lerbank.
Med Ricktor hade man gjort det nästan omöjliga möjligt. Men lyckades klara henne. Efter ett dygn lossades däckslasten och Ricktor flöt igen.
Händelsen betraktades den gången av gammalt sjöfolk som en bragd. Ett par år senare 1923 fick skutan en 20 hk hjälpmaskin inmonterad. Ricktor blev omriggad till galeas så sent som 1935, då en omfattande reparation gjordes vid Sjötorps varv. Hon fick då också ny maskin vars styrka ökades till 40 hk.
Kalle Jonsson seglade henne fortfarande på 1930–talet, då tillsammans med sina söner. Hon gick mestadels med kubblaster från norra Vättern till Jönköping. Man lastade ena dagen, seglade med natten, varefter lossning följde nästa dag i Jönköping – och påföljande natt i sjön igen.
Det var ett hårt och slitsamt liv emedan allt arbete fick göras för hand av besättningen. I slutet av 30-talet hade Ricktor last av virke till Göteborg. Skeppare Kalle hade känt sig dålig en tid. Efter avslutad lossning gick han till doktorn. Vad denne sade vet ingen, men Kalle fick besked om att sluta sin sjömansbana och resa hem. Skutan överlämnades i sönernas vård och den gamle packade sin sjösäck. Till sist tog han avsked av sin skuta genom att klappa henne på bogen med orden ”Du har försörjt mig i hela mitt liv Ricktor – nu hoppas jag Du försörjer mina söner också”
Någon månad senare hämtades Kalle Jonsson av den vita skonaren som seglade honom till lugnare vatten. Men hans minne lever ännu kring Vättern.
Hade detta i en gammal pärm och tyckte det skulle fästas på pränt för kommande som eventuellt är intresserade av sjölivet på gamla skutor /Ingmar