En dag på skutvarvet i Gamleby

Av Leif Ringhagen

   Sedan två år har jag åter min segelbåt, Blå Jungfrun (Allegro 33), i Tjusts skärgård, Västerviks kommun. För närvarande har jag båten vinterupplagd i Gamleby. Där har jag kommit i kontakt med en skutentusiast vid namn Egil Bergström 75, (fortsättningsvis EB)  ägare direkt eller indirekt av två större skutor av typ skonare samt av ett skutvarv på arrenderad mark. Efter att i sin ungdom på 1970-talet skaffat den första skutan, den tvåmastade skonaren Linnéa, med syfte att vara bostad och uppväxtmiljö för sina söner har han vigt sitt liv åt att dokumentera och bevara en skutbyggartradition på utdöende i landet. Skonaren Linnea var byggd i början av seklet och tjänade under lång tid som seglande fraktskuta främst kring svenska kusten och angränsande farvatten.

Under en tid tjänade hon även som fiskebåt i Isländska farvatten. Med tiden ansågs fartygets kapacitet inte längre räcka till och därmed övergick det från att vara brödseglare till att bli nöjesseglare och hamnade så småningom i Egil Bergströms ägo. Efter hand växte underhållsbehovet varför en genomgripande renovering blev nödvändig. Denna ägde rum i forcerat tempo under ett vinterhalvår i mitten på 1980-talet i kanaldockan vid Söderköping. Arbetet och även skonarens historik är väl dokumenterat av EB och publicerat i en drygt 300 sidor lång bok tryckt i eget, gammaldags tryckeri.  Boken kan beställas av EB, se vidare på hemsidan http://www.skonarenvega.se/.

Skonaren Vega

Boken som bland annat innehåller ett drygt hundratal handritade figurer har blivit något av en handbok i konsten att sköta och renovera en gammal träskuta. Ett halvår efter utdockningen från kanaldockan fick EB kännedom om att ett annat gammalt, klassiskt segelfartyg den tremastade skonaren Vega byggd 1909 som under flera år förfallit nu hade fått så stora problem att hon ansågs utom räddning. Båten skulle tas in på Finnboda varv för upphuggning. En mindre del skulle tas om hand av Naturhistoriska Riksmuseet som kuliss för valjakt. EB blev omedelbart besatt av att försöka rädda skutan som han ansåg hade ett stort marint kulturvärde och lyckades till slut få löfte om att överta skutan mot att den under åtta dagar kunde göras sjöduglig för att bogseras till någon lämplig vinterhamn. Detta lyckades också men inte utan viss dramatik som EB har väl dokumenterat. EB hade samtidigt under en tid funderat på hur man skulle kunna få till stånd ett enklare varv  för att bevara de flytande kulturarv som inte var kommersiellt gångbara. Nu blev dessa tankar ännu mer aktuella och det första objektet för varvet skulle bli att renovera skonaren Vega. Till slut lyckades EB genomföra dessa planer. En fin plats hittades på Gamlebyvikens norrsida ett par distansminuter sydost om Gamleby hamn. Platsen tillhör Casimirsborgs herrgård som godkände planerna och ett arrendeavtal uppgjordes.

En höstbild från varvet

Nytt varv anläggs

Nu startade arbetet med att anlägga varvet med markarbeten, muddringar, bryggbygge, byggande av slip och lokaler för olika ändamål som snickeriverkstad, smidesverksad, slipmaskineri och lager. Vidare behövde anläggas ett sågverk för att kunna förse verksamheten med virke. De dimensioner och kvalitetskrav som det ofta är fråga om, är normalt sett ingen beställningsvara. Bland annat behövde man kunna såga grova ekstockar i upp till tiometerslängder. Denna verksamhet som kräver lång framförhållning för att det färdiga virket ska kunna uppnå lagom uttorkning är ett bland flera kritiska moment i skutbyggarkonsten. Ett sågverk ansågs därför vara en mycket viktig komponent i skutvarvet. När det gäller verkstadsbyggnaden hade EB kommit på en intressant lösning. Behovet av byggnaden fanns redan inför arbetet med Linnea i kanaldockan. Lösningen blev att byggnaden på ca 120 kvadratmeter uppfördes så att den kunde monteras ner i ett antal sektioner (7 stycken) och som kunde transporteras på ett specialbyggt personbilssläp. Dessa fanns nu lagrade i Norrköping och kunde hämtas för att återanvändas i Gamleby. År 1990? var varvet färdigt och Vega kunde dras upp på slipen.

Nio års arbete och sjsättning1999

Efter en period på nio år med en arbetsstyrka av varierande antal blev skutan färdig för sjösättning sommaren 1999. Bland annat på grund av att en brand uppstod i ett skede i arbetet blev mycket mer av skrovet utbytt, ca 85 %, än vad man ursprungligen räknade med. Sedan återstod en hel del riggnings- och inredningsarbeten för att slutligen bli en komplett chartersegelskuta. EB:s räddningsaktion och upprustning av skonaren Vega har blivit rikt uppmärksammat i maritima kretsar och EB har fått flera utmärkelser. Skonaren Vega är numera K-märkt. Under senare år har Vega deltagit i flera Tall Ship Race. Sedan några år ligger skonaren Linnéa på varvet för förnyad renovering och underhåll.

Skonaren Linnéa på skutvarvet

Volontärarbete

Sedan i höstas deltar jag som volontär i arbetet med Linnéas renovering på skutvarvet. Då Vega finns förtöjd i Gamleby hamn för vintern har jag kunnat ha mitt logi där och även deltagit i viss tillsyns- och vintertäckningsarbete.  Min dag i Gamleby börjar med en promenad från Vega upp till EB:s bostadsfastighet belägen ganska nära hamnen från vilken vi sedan gemensamt färdas ca 6 km till varvet. Arbetet som har pågått under hösten med en sammanlagd arbetsstyrka av tre till fem personer har handlat om att slutföra arbetet med spantbyte, montering av skruvar i borden, impregnering med tjära, återmontering av garneringsplankor med mera. Återstående arbete är bland annat hela skrovrenoveringen akter om maskinrumsskottet, byte av några dåliga bord, byte av däcksplankor, basning (ångbehandling för att möjliggöra krökning) och montering av de återstående garneringsplankor som inte kunnat återanvändas, montering av inredningen, drevning med jutegarn av de längs- och tvärgående mellanrummen mellan borden och som sedan slutligen ska förseglas med beck plus en hel del ytterligare större eller mindre arbeten. De tvärgående mellanrummen, de så kallade laskarna är de mest kritiska på grund av påkänningarna på skrovet. Under sommarhalvåret är dock arbetsstyrkan reducerad på grund av att chefen själv som ansvarig skeppare sysslar med chartersegling med Vega. På hemsidan http://www.skonarenvega.se/ annonseras kryssningar och turer som är möjliga att boka in sig på. EB hoppas att arbetet med Linnéa ska ha nått så långt att skutan åter ska kunna sjösättas sommaren 2021.

 

Något om Gamleby.

Samhället beläget i den inre delen av skärgårdsviken som sedermera fick namnet Gamlebyviken ca 10 distansminuter nordväst om nuvarande staden Västervik. Gamleby är ett samhälle med gamla anor och hade tidigare namnet Västervik. Bland annat finns i trakten rika lämningar från bronsåldern. Som skydd för ovälkomna inkräktare byggdes längre ut i viken en försvarsanläggning, en borg, som senare blev ruin på nuvarande Slottsholmen i Västervik. Kring försvarsanläggningen utvecklades successivt ett nytt samhälle dock en bit in i ”västra viken” och som genom ett kungligt direktiv på 1400-talet skulle överta namnet Västervik. Det gamla samhället blev därmed kallat för den gamla byn som sedermera blev Gamleby.  Några kanske undrar varför man ska trassla sig igenom Västervik med mål att ett par timmar senare ankomma till Gamleby. Men faktum är att sträckan mellan Västervik och Gamleby uppvisar ett mycket vackert skärgårdslandskap som inte alls är tråkig att färdas i upprepade gånger. Väl framme i Gamleby hamn möts man dock av en anskrämlig gammal magasinsbyggnad som inte varit i bruk på åtskilliga år. Magasinsbyggnaden är byggd på ett sankt markområde vilket fått följ att den samtidigt byggda handels hamnen är utförd som ett långt påldäck. Kommunens planer för den oanvända magasinsbyggnaden och hamnen är oklar men någon sorts utredning lär pågå. Tidens tand har gjort att pålningen av hamndäcket blivit en smula osäker vilket fått till följd att ingen hamnavgift tas ut. Vid eventuellt ras får man dock själv stå för alla personliga konsekvenser. Gamleby är också känt för det nedlagda Tore Holms Yachtvarv som hade sin storhetstid under första halvan av förra seklet. Varvet startades av Tore Holms far, Knut Holm, i början på seklet. Tore Holm hade även en bror, Yngve Holm, som även han var yachtkonstruktör och tävlingsseglare men det var Tore Holm som i störst utsträckning satte sin prägel på varvet och fick stort erkännande både som yachtkonstruktör och som seglare där han firade stora triumfer. Två guld, ett silver och tre brons på fem olympiader finns på meritlistan. Tore Holm och varvet blev med tiden vida känt i seglarkretsar. Båtarna som var ritade och byggda i Gamleby var mest av typen skärgårdsseglare men även större så kallade R-yachter ritades.

Några av Tore Holms skärgårdskryssare vid ett jubileum i Gamleby år 1996 (källa Georg Lowejko, Skogsborg)

 

Konstruktionerna var både vackra och snabba och fick stor efterfrågan även internationellt. Verksamheten blomstrade och varvet var under en period ortens största arbetsgivare. När plasten kom till användning som båtbyggnadsmaterial försvann intresset för Holms båtar och  själva var de heller  inte intresserade av de  nya trenderna varför varvet lades ned. Många av varvets båtar finns dock kvar och vårdas ömt av sina ägare. Varvsbyggnaden och slipen finns också kvar men har blivit utsatta för kraftigt förfall. För ett par år sedan övertogs varvet av en Stockholmsfamilj som intresserat sig för dess historik och föresatt sig att rusta det och förse det med någon sorts verksamhet, kanske museum. En bra beskrivning av familjen Holm och yachtvarvet finns på hemsidan http://www.gamlebyhembygdsforening.se/fardigt%20for%20hemsidan/hlholmsvarv.htm

Om man kommer till Gamleby om hösten har man stora chanser att kunna beskåda någon av Egil Bergströms skonare, för närvarande är det i så fall fråga om den tremastade skonaren Vega, ett alldeles särskilt vackert skepp.

Skonaren Vega i Gamlebys hamn

På grund av den uteblivna hamnavgiften har också några andra större segel- och motorbåtar sökt övervintring i Gamleby hamn. Där finns också en traditionell småbåtsmarina som sköts av Gamleby Segelsällskap.